Nu börjar mjölksyran komma precis som i jag misstänker att den gör i alla marathon lopp, inte för att jag någonsin har sprungit något och jag måste erkänna att jag starkt betvivlar att jag någonsin kommer utsätta mig för något sådant. Det maraton jag upplever är den fantastiska utmaning att läsa nästan dygnet runt, hela tiden. Det är många av mina vänner som skickar små hälsningar "lycka till på tentan nu, det går säkert bra" eller " när är tentan så ska jag tänka på dig när du skriver". Allt detta är ju såklart väldigt trevligt men eftersom jag har haft en tenat i veckan i två månaders tid, bortsett från 2 veckor där vien vecka hade tre tre tentor och en vecka helt utan tentor så blir de stackarna utmatytade av all energi och alla tankar de skickar till mig. Nu låter det mycket värre än vad det är, var annan vecka har vi biokemi lab och det tillhörande provet är muntligt och midterm tentorna i fysiologi är var annan eller var tredje vecka oftas samma vecka som biokemi labbarna så ingen fara på taket. Men det ställer ju till det för folk man pratar med halv ofta, "hur gick det på tentan" svaras oftas med "vilken av dem?"  vilket kan verka drygt och otrevligt. Så klart inte meningen vi har få vänner från den verkliga världen kvar så man får vara rädd om de man har.

Nu sitter jag här efter en vecka som inleddes med studiebesök på smådjur kliniken (en av kirurgerna frågade om jag mådde bra, jag var ju så blek men sen konstaterade hon att jag var blond och jag tror att hon i sitt stilla sinne tänkte något i stil med att om hennes ungerska elever hade antagit min naturliga hudfärg hade nog förlänge sedan blivigt utburna på bår, jag kollade med Alexandra och enligt henne såg jag ut som jag brukar= spöke) en godkänd biokemi tenta med start 07.15 och därefter en skoldag med slut 20.00, en godkänd fysiologi labb med tillhörande prov kl. 08.00 i dag och nu pasta med pesto och ungerska läxa innan jag ska tilbaka till mitt älskade universitet för att läsa ungerska och skriva på den där uppsatsen som vi skjutit upp allderles för länge.

Det sjukaste med allt ihop är inte tempot skolan håller, eller mängden information inte heller den något konservativa studie formen utan vilket extremt inflytande de nedrans proven har på hela ens varelse. Jag skulle säkert varit sjuk om jag kände efter, men nu hinner man inte tänka på det för hur van man än blir av att ha prov hela tiden så blir man lite stressad och många bäckar små tar nästan knäcken på all självinsikt. En annan oroväckande sak är att man får en kick av att vara godkänd, ett rus som inte liknar något annat. Stressen släpper i 2 sekunder och hela livet blir vackert för att på den 3 sekunden återgå till gråsvarta stress träsket som man trodde man kommit ut ur.

Next semster will be diffrent....