För herrans många år sedan (jag är en mycket gammal människa och som sådana sig bör referaras alltid till den gamla goda tiden) i norges vackra fjällvärld var jag och mina vänner ute och promenarade ledda av stål-älgen som också utsåg lämpliga rast platser för hela expeditionen. Nu utspelade sig detta äventyr på sommaren, närmre bestämt i slutet av sommaren, vilket innebar att alla tänkta vattendrag hade åkt på semäster för där de skulle ha varit fanns inte mycket av intresse, vanligtvis en fåra i marken. I jakt på nytt vatten använde sig stål-älgen av ett mycket effektivt sätt att hålla modet upp hos oss. Istället för på frågan "hur långt är det kvar" svara 7 kilometer svarade han " det är en tumme ca, på kartan alltså". När vi kom en tumme till nästa tomma fåra var det oftas en tumme kvar till nästa och så vidare.

Nu har jag en tumme kvar, men små hinder dyker hela tiden jag har t.ex precis skrivit slut på en penna som påstår sig kunna skriva 5.5 km. Jag var övertygad om vid inköpet av pennan att jag skulle tappa bort den innan den tog slut men icke. Skam den som ger sig, ska ut och köpa en ny penna och sedan åter till histologins underbara värld i rosa och lila.

Här är en bild från vårt midsommar firande som vi höll i går pga. av komunikations miss med Sverige. Men det är firat i alla fall om än på fel dag. Midsommarstång, sill, akvavit, potatis jordgubbar och små grodor var närvarande. Här är vår mycket hemma snickrade midsommarstång

Carro skrev en liten förklaring till denna skapelse och satte upp på stången om någon skulle undra vad det var.
Det verkade lite som att folk undrade, åtminståne de som gick förbi, de som satt i sina bilar och stod på sina balkonger och tittade på oss när vi dansade.