Från att ha läst 210 timmar förra terminen, terminen dessför innan och så första terminen så har man vant sig vid det. Nu läser vi 180 timmar den här terminen. Detta är självklart ingen miss från skolan, inget veknande i den annats ganska raska studietakten, nejdå. Det är helt enkelt dags för det där smärtsamma steget. Nu ska vi bli vuxna, ta eget ansvar och själva planera när man ska plugga. Det är säkert jättebra, men ärligt talat så tycker jag bättre om att gå i skolan 10 timmar utan lunch. Då är det svårt att smita......

I Sverige så kommer jag ihåg misslyckade försök från alla mina skolor med en schemalagd tid som hette "Eget arbete". Inte för att arbetet här nere har varit någon annas men då, som nu så har jag NOLL självdiciplin och gör allt annat utom det jag borde göra. Nu är jag visserligen äldre, inte mycket klokare men möjligen nåot lungare men så är det inte schema lagd eget arbete utan de har konstaterat att biokemin sög in för mycket folk i det inaktiva svarta hålet. Så nu har de ångat på lite mer i ettan och hösten i tvåan så vi nu har "all tid i världen" att plugga på våra 188 topics till biokemi final.

Nu är det Februari.

Tentaperioden börjar 23 Maj.

Jag har en bruk hemlagad lemon curd i kylen, en egenhändigt tillverkad papé maché karnevalsmask över skrivbordet och en hel hög med skönliterära böcker vid min säng. Behöver jag säga så mycket mer?

Denna termin är inte annorlunda, vi inledde terminen i ett litet, mörkt och varm vindsklassrum i ett gömt hörn av campus som vi knappt visste fanns innan i måndags. Lektionen hölls av tomtem och handlade om hur man individ märker olika djur. När man sitter där, halv-vaken med ett brännjärn i handen och lyssnar på tomten som berättar om hur man märker fiskar med transopndrar så är det inte det minsta konstigt, inte förens man har kommt hem till sin lägenhet och undrar vad man ska göra under tiden nästa dygn tänkte infinna sig med nästa föreläsning i släptåg som man börjar tänka. Utantill lärning är en stor del här, men inte lika stor grej som alla tror att det är och självklart går det inte att komma ihåg allt vi ska kunna utantill om man inte förstår vad man läser men det är en annan del av hjärnan som tänker då, inte den vanliga normala delen verkar det som.

Lyckligt då att vår Biochem lärare med strålande leende informerade oss om att förra årets kurs var introduktionskurs och att vi måste kunna allt från den här kursen till final, så vi slipper använda den vanliga delen av hjärnan så mycket mer den här terminen. Sen har vi självklart virologin hängandes över huvudet precis så där som tegelstenar inte gör, ni förstår alla virus har ett namn, en familj och trivs bäst i olika celler på olika djur och har mer eller mindre effektiva vaccin som vi såklart är nyfikna på....

Let the game begin!

Jag hade turen att åka till Japan för två år sedan med familjen, så den värsta "Japan shocken" var ju redan genomlevd, då turistade vi i Tokyo och åkte skidor i yuzawa. Den här gången så var jag ju på rekreations resa och mitt främsta mål var att störa Björn så mycket som möjligt. Jag får ofta frågan om hur det är att ha sin käraste på andra sidan jorden och det går inte att sticka under stolen med att det är (ursäkta det ovårdade språket) surt som fan, men om valet stå mellan att ha honom där eller inte alls så blir det inte så mycket val kvar. Vem vore jag att skälla på utbildnings resor som sträcker sig över ett år när min egen är 6 år?

Nog gnällt om det, nu har jag ju fått tillbringa 2 hela veckor med honom och man brukar ju säga att man inte vet vad man har förens man saknar det och jag tror att lyckan som jag kände när jag klev av planet i Tokyo är svår slagen, om än priset var att vara lika ledsen när planet gick andra vägen.

Under vårt lilla äventyr hann vi åka till Nikko, Tokyo och Kyoto. Eftersom min bror är familjens ständige fotograf har jag aldrig brytt  mig om att ha en hygglig kamera med mig någonstans, och lika illa är det den här gången. Bilder kommer när Björn har slutat pilla på alla de tusentals bilder han tog (jag tror att han snart kommer krympa någon meter och byta om på r och l lika friskt som sina nuvarande landsmän om han stannar för länge).

Nikko var första äventyret. Här badade vi i onsen, tittad på berg, tempel, heliga broar och prova ett antal lustiga rätter var av en var yuba. Japaner har en viss förkärlek för slemmig mat, ju slemmigare dess då bättre. Yuba var en läckerhet från trakten, soja mjölk som man kokar och under tiden så fångar man upp skinnet med sina pinnar och doppar skinnet i citruskryddad soja. När det lilla ljuset under grytan slocknat så häller man i coaguleringsmedel från en alg (ni som läst någon form naturvetenskapligt ämne med labbar skulle genast känna igen det som agar agar, men det här var någon annan släkting) resultatet är fashinerande efter en halv minut så har det förvandlats till en lös Jell-O slemmig smet som äts med en sesam dressing. Det var inte äckligt, inte gott men man behöver inte äta det mer en kanske en eller två gånger i livet.

Onsen är en av de saker som jag tycker bäst om med Japan, eftersom ön ligger på två olika kontinental plattor och påverkas av ytterliggare två så strömmar varmt källvatten upp lite här och var i hela Japan. Lite mindre roliga saker som det medför är så klart jordbävningar, vulkanutbrott och andra otrevligheter som medföljer dem.

I Tokyo så turistade vi inte så jättemycket, jag har ju varit där och kollat på det mesta man "ska ha sett" redan. Ett återbesök i Asakusa blev det, det gigantiska tempel området ligger i norra Tokyo och har en shopping gata som allé upp till ingången där man kan köpa souvenirer i alla och omöjliga former, det var otroligt vacker i vår solen. Vi åkte upp i Tokyo tower (som är något högre än Eiffel tornet) och tittade på utsikten över den gigantiska staden som inte hinner ta slut förens bortom horisonten i någon riktning för utom mot havet.

Mestadels av tiden i här spenderades i Sengawa där vi åt shabu-shabu tills vi inte kunde gå rakt tillsammans med några av Björns klasskamrater, det är något av en sport faktiskt. Man betalar för tiden och så får man äta så mycket man vill och kan. På bordet står en gryta med två delar, en med vatten och en med buljong sen slänger man ner allt möjligt i den och äter direkt från grytan efter att ha doppat i sesam dressing eller soja.  Vi åt middag med ett pensionerat japanskt par som är volontärer i huset där Björn bor, i deras lilla vardagsrum så åt vi japanska bakelser på bankat ris och böngegga, drack te och satte i oss  sukiyaki "tokyo-stile" tills frun i huset var nöjd och vi åter igen hade problem med att ta oss fram som folk, då togs efterrätten fram. Lyckligtvis jodgubbar med mjölk, men tro inte att det var slut på ätandet efter det. Icke då! När vi var i Nikko så köpte vi en låda med godis, igen med bankad risdeg och böngegga som togs fram. Under middagen disskuterandes allt mellan Japanska te cermonier, mitt namns betydelse som slagits upp i en engelsk ordbok, kriget med Amerikanska bombplan och dess följder och en massa annat.

Under min tid i Japan så firades det Kinesiska nyåret, och vi firade med Björns klass där kinerserna hade lagat en massa läckerheter, små degknyten med fläsk, potatis pannkakor, kryddiga omeletter och chips med för oss västerlänningar något udda smaker som räkor och te och soja.  Te är en vanlig smak på allt i Japan, allt från glass till kakor.

Till Kyoto åkte vi en fredags kväll, planen var att åka nattbuss men alla plaster var fullbokade så det fick bli shinkansen - bullet train. Självklart tärde det lite på vår stackars reskassa men det var helt klart värt det. Sen var det ju så klart en liten skillnad i restid. 5 timmar med natt buss blev 2,5 timmar med shinkansen. Väl framme så gick vi runt lite och hittade ett lovehotel, vilket i era öron säkert låter som en skaskig och snuskig inrättning men jag har bott på långt värre ställen som ingen tittar det minsta snett på. Enda skillnaden från ett vanligt hotell är inchekningstiderna och att man inte kan lämna rummet när man checkat in och så klart priset, det är betydligt billigare att bo på ett lovehotel än någon annan stans med samma standard. Så länge man har reser lätt och orkar bära sin packning är det ett utmärkt sätt att bo billigt.

Vi besökte den gyllene paviljongen och drack kaffe som började närma sig något vi vanliga kaffedrickare skulle kalla kaffe. Dengyllene paviljongen skoljar inte, hela byggnaden utom bottenvåningen är täckt med ett redigt lager bladguld så den ser ut att vara gjuten i den ädla metallen. Man fick inte gå in i huset men de hade fina bilder från insidan, som också den är täck av guld. När vi gått runt i den vackra trädgård som hörde till så tog vi oss vidare till nästa mål, vatten templet.

På vår väg gick vi vilse, eller som mina scoutvänner under blå hajk i värmlands djupaste skogar brukade säga, vi vet ju inte exakt var i är så vi kan därför heller inte vara vilse, vem vet dit vi ska kan ju vara här i närheten. Vår långa promenad slutade vid vattentemplet en halvtimme innan de stängde så vi såg på utsikten och beslutade oss för att ta det dagen efter istället. När vi promenerat ytterligare en stund, nu fullt medvetna om var vi var men mindre säkra på vart vi skulle så kom vi tillbaka till Gion där vi bodde första natten. Gion är ett nöjesdistrikt sedan urminnes tider och det märks på hela atmosfären. En liten och mycket grund flod håller riktningen åt de små vinglande gator och gränder där värdshus och klubbar av olika slag slåss om uppmärksamhet hos förbi passerande. Någon stack en rabattkupong i handen på oss och vi letade rätt på den izakaya som tillhöde lappen.  Där i små bås med borden ner sänkta i golvet satt vi och fyllde i en beställnings order (förra japanresan så klarade vi oss runt med en parlör och gester, det är roligt men det är mer praktiskt att ha privat tolk, i alla fall när det kommer till skrivandet) här åt vi grillspätt med kycklingskinn, vanlig kyckling, fritterad kyckling, degknyten som var stekta och så klart alla konstiga inlagda grönsaker som man får till allt som serveras.

Nästa dag så tog vi oss åter till vattentemplet och tittade på den skrattande buddan, provsmakade fler japanska bakelser av bankad risdeg, de här var faktiskt riktigt goda fyllda med olika frukt geggor i stället för med vanlig bönsmet. Vi drack varm sake och åt grillade risdegs bollar med någon slags soja baserad sås. Vi besökte också en affär med gihbli studios saker, de har gjort en konst av tecknad film som ingen annan. Innan kyoto hade jag bara sett Princess Monnanoke men det fick det bli ändring på så nu har jag betat av Totoro, Spired away och en tredjedel av Howl´s moving castle (streaming världens elände är sega laddningar och dubbingar till oönskade språk).

Natt bussen tillbaka till Tokyo var som bussar är mest, förutom att stations huset delar en av egenskaperna hos de flesta Japanska hus, temperaturen är den samma som utomhus och Kyoto ligger i en sänka mellan flera berg, så kylan lägger sig som ett lock över hela staden så fort solen försvinner. Vi frös inte ihjäl i varje fall och väl tillbaka i Tokyo så har våren tagit en snabb titt med sol och värme.

Självklart så finns massor av anekdoter kvar att berätta men de gör sig bäst i muntligt framförande och om jag skriver längre så börjar sökter era redan trötta ögon blöda. Jag ska försöka lägga upp lite trevliga bilder när jag får tag i dem för att gott göra denna långa textramsa. Nu ska jag återgå till att vända tillbaka dygnet, dmitt första försök kanske inte kan räknas till någon great success, jag kom hem i förrgår vid halv tolv, gick och la mig, sov i godan ro tills 18.30 då jag gick upp badade, pratade med myran för att senan gå och lägga mig igen. Det finns folk som säger att det är onyttigt att sova som jag eller att det inte går att sova i 19 timmar om man inte är sjuk. Jag kan stolt hävda motsatsen. Jag sov dessutom ytterligare 7 timmar ostörd sömn i natt....